Victors födelsedag

Jag hade haft på känn från början av graviditeten att denna bebisen skulle komma något tidigare, precis som sin bror. Nu kom han "bara" en vecka före utsatt tid, så det blev ju inte så mycket tidigare. Denna gången var jag ändå ganska föreredd. Jag läste i Profylaxboken varje kväll och jag hann med allt hemmavid. Plocka fram kläder osv. Det kändes skönt att vara mentalt förberedd denna gång!

Vecka 36

Kvällen mellan måndag 30 och tisdag 31 januari hade jag ganska mycket sammandragningar. De gjorde inte ont, men kändes ändå lite annorlunda mot andra sammandragningar jag haft. Misstänkte att det var något på gång under kommande veckan... inte anade jag att vad som skulle hända bara några timmar senare…

Gick och la mig strax innan kl. 23. När klockan var 00.11 vaknade jag med ett ryck, kände hur jag höll på att kissa på mig, men jag kunde inte stoppa flödet. Då förstod jag var det var. Vattnet hade gått! Jag stapplade ut till toaletten och in i duschen. Efter jag tvättat av mig och tagit fram en binda så hämtade jag telefonen och ringde förlossningen. Kände att det var ingen idé att väcka Anders. Han kunde gott sova lite till. Under tiden jag ringde till förlossningen måste jag byta binda 2 ggr. Vattnet rann som bara den, som i en amerikansk film!! Eftersom jag inte hade några värkar än fick vi tid för kontroll vid 9 på morgonen. Anders vaknade och tittade in på toaletten. Jag berättade vad som hänt och sedan gick vi och la oss igen.

Efter ca 50 min. började värkarna. Efter ytterligare en halvtimme kände jag att jag inte skulle kunna sova något så jag gick ut i vardagsrummet, satte på tvn och tog på mig TENS maskinen jag fått låna av svärfar. Underbar maskin som jag starkt kan rekomendera alla som ska föda barn. Den hjälpte verkligen. När jag skulle föda Jesper så var all smärta koncentrerad till ryggen. Denna gången gjorde det ont i ryggen OCH i magen. TENS maskinen tog bort jättemycket av smärtan jag hade i ryggen.

Värkarna kom med 10-15 minuters mellanrum och jag andades som jag lärt mig av profylaxen. (som jag även kan rekomendera starkt!)

På morgonen ringde vi till Anders föräldrar och packade det sista i bb-väskan. Svärföräldarna kom och tog hand om Jesper. Han märkte att det var något på gång och pekade på mig och sa "mamma ont". Trots att jag gjorde allt för att inte visa smärtan inför honom. Så sa vi hej då och åkte in till Borås.

DEL 2

När vi kom in ville de kika på bindan jag hade på mig för att kontrollera att vattnet verkligen hade gått. Sen satte de en maskin på magen för att kolla värkarna. De kom fortf. med 10-15 minuters mellanrum och vissa var starkare och vissa svagare. Eftersom de inte kunde konstatera vattenavgång genom att kika på bindan så blev jag undersökt av en doktor. Hon sa att jag inte var öppen något och att livmodertappen inte var mogen. Hon misstänkte vattenavgång, men kunde inte konstatera det heller eftersom jag var ”torr”. Jag sa återigen att jag visste att vattnet gått, för så mycket vatten kan man omöjligt kissa och dessutom var detta andra gången jag var med om när vattnet går, så jag visste. Tillslut kollade de mig med ultraljud och kunde där konstatera vattenavgång och att det knappt fanns något fostervatten kvar runt bebisen! Fast det är inget farligt då det bildas nytt vatten var tredje timme.  

Eftersom jag inte var öppen och mina värkar fortf. ”svaga” så fick vi en ny tid till nästa morgon. Vi åkte hem och jag funderade på om det även denna gången skulle bli en fyra dagars förlossning. Så fel jag hade!

DEL 3

Efter vi åkt från förlossningen åkte vi till MC Donalds på Knalleland för att köpa frukost. De hade dock ingen frukost på just det stället så vi bestämde oss för att åka hemåt och köpa frallor på vår lokala Tempo. På väg hemåt kom värkarna fortf. med samma intervaller, fast något starkare. När jag steg in genom dörren började värkarna komma tätare. Det tog bara en kort stund så kom de med 2-3 minuters mellanrum. Jag hann bara dricka lite juice och ta tre bett på frallan, sen kändes det som att det var dags att åka in igen. Vi hann bara vara hemma i 40 minuter innan Anders ringde till förlossningen och de sa åt oss att komma in. Jag var inte svårövertalad för vid det här laget gjorde det riktigt ont. Jag snyftade och hade svårare att andas igenom värkarna. På vägen in kom värkarna med sån kraft att jag ropade från baksätet till Anders: KÖR, BARA KÖR!

Det tog 15 minuter att komma fram till förlossningen. Sedan tog det 10 minuter att ta oss från parkeringen in till själva förlossningen. Inte för att det var långt att gå, utan för att värkarna kom så tätt. Vi blev visade in till ett förlossningsrum med detsamma. De såg väl på mig att jag var ganska smärtpåverkad. Lite lustigt att vi fick exakt samma förlossningsrum som när jag födde Jesper!

De ville att jag skulle ligga på britsen så de kunde kolla mina värkar med maskinen. Barnmorskan undersökte mig för att se hur mycket jag var öppen, men lustigt nog kunde hon inte hitta ”hålet” för att se hur öppen jag var! Jag vet, det låter konstigt ellerhur? Hon sa att det kunde bero på att barnet låg så långt ner och tryckte. Efter 20 minuter så klarade jag inte av att ligga ner längre och frågade om jag kunde ställa mig upp och de rullade in en gåstol. Jag fick lustgas och lyckades andas igenom några värkar. Fast ganska snabbt gjorde det så jädra ont att jag kände att jag inte klarade av mer och tappade kontrollen över smärthanteringen flera ggr. Sista värken innan vi ringde på klockan grät jag och skrek ut smärtan rakt ut i lustgasmasken. När barmorskan kom in så bad jag om ryggbedövning. Då hade det gått ca 1 timme och 15 minuter sen vi kom in. Jag fick lägga mig på britsen och hon undersökte mig. Jag hörde inte när barnmorskan sa att bedövningen fick de ge till någon annan för jag var fullt öppen! Anders fick upprepa det för mig ett par ggr. innan det gick in i huvudet på mig. Mitt i lustgasdimman frågade jag tydligen ett par ggr. om det verkligen var sant och att de inte skojjade med mig. Haha, som att det skulle vara något att skojja om i den stunden! J

Med Jesper fick jag ju EDA (ryggbedövning) och värkarna var inte alls lika skarpa och hårda då, även om de gjorde jätteont. Även krystvärkarna gick att arbeta sig igenom på ett bra sätt. Denna gången var krystvärkarna mer våldsamma och jag kunde knappt kontrollera dom utan de bara sköljde över mig med våldsam kraft. Tack o lov så räckte det med tre-fyra stycken långa jäklar för att få ut bebisen! Tänk att det bara tog 1 timme och 30 minuter från vi kom in till förlossningen tills bebisen var född. Även barnmorskan var förvånad över det hastiga förloppet. Hon trodde inte alls att det skulle gå så fort när vi kom in.

DEL 4

Jag låg och pustade ut på britsen och de la bebisen på min bröstkorg. Det tog några sekunder innan jag vågade titta på honom. Kände att jag måste samla mig först. När jag väl kikade ner på det lilla livet på mitt bröst så såg jag honom, en liten Victor! Han var precis lika fin som sin storebror. Inte blå och skrynklig alls! Han var lite tagen dock, för hjärtljuden gick ner strax innan sista krystvärken. Han låg och plirade lite och såg lite chockad ut. 

När allt var klart och städat lämnade de oss i fred en stund. Vi ringde våra familjer och berättade vad som hänt. På förmiddagen hade vi ju ringt och talat om att vattnet gått och att vi fått en ny tid dagen efter. Så det var lite extra kul att ringa och berätta vad som hänt.

Vi fick in en härlig bricka med sverigeflagga, kaffe, juice och mackor. Riktigt goda mackor. Jag hade bara ätit en äggmacka på morgonen. Sedan hade jag ju inte kunnat få i mig något mer. Efter att de vägt och mätt Victor och efter att vi fått pusta ut några timmar var det dags att åka vidare till patienthotellet. Vi var kvar där i tre dagar. Det strulade även denna gången med ammningen och lille Victor gick ner mer än de 10 procenten de får gå ner. Fast jag fick låna en pump och kände mig som en ko som jobbade på Arla, för det var bara att pumpa och pumpa för att stimulera igång produktionen. Det lyckades för redan efter ett halvt dygn hade han vänt i vikt och vi fick åka hem!

Kolla in de spinkiga benen!

DEL 5

Jag hade längtat ihjäl mig efter Jesper och var samtidigt lite nervös över hur det skulle gå. Han hade varit lite ledsen några ggr hemma hos farmor och farfar, men det hade gått över relativt fort. Vi åkte hem och packade upp och så kom dom med Jesper. När jag öppnade dörren och sa hej till Jesper så var det första han sa: Lillebor, lillebor! Sen rusade han in med skor och allt och letade efter lillebror! Han var jättenyfiken och ville hålla och pussa på Victor hela tiden. Det var många nej, gör inte så, nej, inte så hårt, nej inte hålla själv första dagarna. Känns så skönt att Jesper gillar sin lilleboor!

Lite roligt att jämföra med Jespers förlossning...