Här kommer ett långt inlägg om Victors lilla krupp. Ingen större panik, bara jag som vill skriva av mig lite.
Tyckte att det var lite för lugnt på sjukdomsfronten i december månad. Alla andra var så sjuka, men vi klarade oss. Veckan innan jul fick Jesper ett kruppanfall på natten. Upp med han, medicin och redan dagen efter mådde han bra igen, bara lite vanlig hosta kvar.
Jag väntade och väntade. Började själv hosta litegrann, men inget farligt, bara sådär som man kan göra om man har varit förkyld.
På nyårsaftonsmorgon vaknade Victor jätteslö och blek. Nej, tänkte jag, Here we go again. På dan fick han Ipren och kvicknade till lite. Tillräckligt för att vi skulle kunna åka iväg till goa vänner på nyårsmiddag. Tidigt på kvällen började Victor hosta.
Andra eller tredje gången hörde jag det. Och maken med. Den typiska skällande krupphostan. Har man haft ett barn med krupp så VET man hur det låter. Maken och jag bara tittade på varann. Det fanns inget att göra, bara vänta.
Vi åkte hem strax efter 9. Det gick bra att lägga barnen, men Victor, som vi lagt halvliggande i sin barnvagn, var jätteorolig. Han grät, hostade, hade ont, somnade, vaknade, grät, fick Ipren, somnade, gnydde, hostade, fick Alvedon, vi satt ute på altanen ett par timmar m.m. Vi klarade iaf natten.
Sen åkte vi in till Barnakuten i Borås. Där fick han 2 inhalationer adrenalin. Vi frågade efter kortison (som Jesper fick sin allra första krupp) men läkaren vägrade ge det. Han var inte tillräckligt sjuk. Hon tyckte tom. han såg så pigg ut att vi kunde åka hem. Hon måste förträngt att barn blir superpigga av adrenalininhalationerna. Men jag förstår inte hur hon kunde ignorera hans bleka ansikte, mörka ringar under ögonen, krupphostan och rosslet i hans luftrör. Vi fick tjatat oss till ytterligare 2 inhalationer, men någon kortison fick vi minsann inte. Det var inte bra för barnet, tillväxthämmande osv. sa hon. (kollade FASS när jag kom hem, vid engångstillfälle eller korttidsbruk, finns inga såna biverkningar) Jag frågade om Mollipect, hostmedicin. Läkaren sa att det var ok att köpa, det var inte på recept. Anders trodde att det var det, läkaren sa att hon kunde skriva ut det ändå, om vi ville. Sen sa jag att vi hade Bromhex hemma, som man får ta från 1 år. Det tyckte hon vi kunde istället, det var samma sak som Mollipect.
Åkte till Apoteket. Där visade det sig att Mollipect är visst receptbelagt. Tur att Anders insisterade. Bromhex är inte alls samma som Mollipect. Bromhex innehåller bara bromhexinhydroklorid, som är slemlösande. Mollipect innehåller det och efedrin, som är bronkvidgande, luftrörsvidgande. Tur att vi pratade med personalen där först, så vi fick rätt grejer med oss hem.
Sen åkte vi hem, med en liten som fortf. hade ont. fortf. inte åt och drack vatten som han skulle, inte kunde sova mer än 20 min åt gången och fortf. rosslade.
Vi kom hem, gav Victor ny dos Ipren. De sjyssta sköterskorna hade hjälpt oss räkna ut korrekt dos, viket var lite mer än vad som står på flaskan. Vi fixade lunch åt barnen. Victor piggnade till och åt. Jesper gick ut och lekte en stund. Victor somnade ute i vagnen. Han vaknade efter 25 min. och hostade och va jätteledsen. Jag lyckades få han att somna om. Efter 40 min vaknade han igen, tröstlös! Stackarn var så rosslig, så trött att han orkade inte riktigt gråta, bara gny! Då bestämde vi oss för att åka in igen.
När vi kom in mötte vi samma läkare som på dagen. Vi hälsade och Andera sa nått i stil med, hej, då var vi här igen! Läkaren sa, ja, hej, öh, ja... Sen dök hon in i sköterskornas rum. Jag tyckte det va lite märkligt på nått sätt.
En trevlig sköterska tog hand om oss och efter lite tester sa hon att läkaren skulle först komma och lyssna på Victor innan han fick inhalationer. Så vi väntade... och väntade...
Efter 1,5 tim. ringde vi efter personalen. Sköterskan kom, vi frågade hur det gick och hon svarade att hon skulle sparka lite på läkaren. Efter en stund kom sköterskan tillbaka och sa att det hade tillstött komplikationer och att hon inte kunde svara riktigt när läkaren skulle komma, men att det skulle dröja.
Både Anders och jag fick en konstig känsla av det svaret. Andra ggr. vi varit på sjukhus och det tagit tid har man alltid fått svaret att det är mycket folk, mycket att göra osv. och att läkarn kommer så snart läkaren kan.
Efter ytterligare en timme var Victor så ledsen att vi inte ville vänta mer så vi ringde igen. Den sköterskan sa att det varit skiftbyte så en annan läkare skulle komma. Då sa Anders att det kanske var lika bra det, för vi hade varit med om en liten dispyt med den andra. Då sa sköterskan att denna läkaren var en toppenläkare och att hon jobbade snabbare. Kändes när hon sa så att den andra inte alls var lika omtyckt. Dessutom kändes det efteråt som att den första läkaren helt enkelt undvikit oss, tagit andra före. Både Anders och jag fick samma känsla. Märkligt.
Det tog bara 10 min så kom den nya läkaren. Hon undersökte noga. Victor fick 2 inhalationer och även Betapred (kortison) Sen fick vi åka hem.
Lillen var suuupertrött men sov bara korta stunder. Det var inte förrän runt midnatt som han somnade. Då hade kortisonen kickat in.
Idag fick vi Bricanyl från läkaren på Vårdcentralen. Ringde dit på dan. Lika bra, så kanske vi inte behöver åka till akuten inatt. Så nu väntar vi bara på att detta ska gå över. Victor är jätteslö, sover nån timme åt gången, men idag både äter och dricker han igen! *yay!*
