Här kommer en förklaring:
Saneringsarbetare, inte städerska. Jag säger så för att dagarna går ut på att hela tiden sanera efter barnen. Inte det där finstädandet, t.ex. att damsuga dammråttor (som f.ö. förökar sig med ljusets hastighet) eller dammtorka. Nu snackar vi städning på hög nivå. Sanering! T.ex. efter en lunch. Då ska inte bara disken i maskin och bordet torkas av. Då ska även golvet, stolarna, barnen, mig själv och ibland även väggarna torkas av.
Eller när man äntligen orkat konka iväg med ungarna i full
mundering till lekplatsen. Man ska tyvärr hem också. Med barnen, i leriga skor
och blöta kläder. Oftast är barnen coollugna i vagnen. Så förvandlas dessa fina
små änglar till små djävlar direkt när man kommer innanför ytterdörren. Blöta
vantar slängs på parkettgolvet. Leriga skoavtryck över vardagsrummsgolvet. För
nej, man hinner inte stoppa BÅDA ungarna. Alltid är det någon liten jäkel som
slinker emellan! Så det blir till att torka upp, återigen, golv, väggar, mig
och barnen.
Eller när man mutar med en glass. ”sitt här en stund och
titta på tv medans lillebror sover, så ska jag laga middag”. I samma sekund
ungen håller i glassen ångrar man mig. Tar ett djupt andetag och går sakta
därifrån. Jag vet vad som väntar.. när glassen är halvuppäten. Plötsligt finns
nämligen den där glassen överallt. Jag menar ÖVER ALLT! På sonen, på golvet, i fåtöljen,
på tvkontrollen, på bordet och ibland på själva tvn! Återigen, sanering…
Detektiv, sakletare. För att man ständigt letar efter saker
som på ett förvånansvärt snabbt sätt plötsligt kommer bort, snabbare än man
hinner säga topplockspackning. Sådana objekt är tex. skor, vantar,
fjärrkontroller, nappar och nycklar. Man försöker använda det logiska
tänkandet. ”Hmm… jag kom in genom ytterdörren med skötväskan på axeln, bebin på
armen, handväskan i handen, matkassen i andra handen och treåringen i släptåg.
Slängde alla saker i en hög på hallbänken (förutom bebin såklart) och började
plocka av treåringen ytterkläderna. Sedan tog jag av lillen ytterkläderna,
ställde matvarorna på köksbordet, handväskan i hallbyrån… hmm… var kan de jädra
bilnycklarna vara nånstans?” Letar en stund tills jag ger upp. Senare på
kvällen när det är dags att röja upp efter barnens framfart upptäcker jag
bilnycklarna, som någon liten eller stor, knyckt i ett obevakat ögonblick. Då
ligger de längst in… under sängen! Hur i hela fridens namn har de hamnat där??
Över till bodyguard, även kallad livräddare. När man har en
treåring och en snart ettåring är det ett ständigt arbete i att förebygga
farliga situationer. Fast ibland hinner man inte eller så har man på något sätt
förträngt att det är små barn vi pratar om. När man tex. hör ett svagt gnyende
från barnens rum. Då vet man är det är dags att springa in och kolla. Oftast
har den store lagt sig som ett stenblock över den lille. Eller så trycker han
en kudde i ansiktet på den lille. När man då vrålar ut ett Neeeeej, gör inte
så, det är faaarligt!! och får tillsvar, Men, mamma, han tycker det är
roooligt! Vad säger man då?
Eller när ettåringen som är inne i den s.k. livsfarliga
fasen, alias klätterfasen, på ett kick klättrat upp på en köksstol och står och
balanserar på ett ben halvvägs upp på diskbänken! Då gäller det att vara snabbare
än stålmannen.
Så nä, jag är inte bara mamma, jag är stålmannen, eller
stålkvinnan, nä, stålmamman! J
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar