Victors förkylning

Först fick Victor kraftig ögoninflammation och sedan nästäppa. Mitt i natten fick han feber och vi ringde till Sjukvårdsupplysningen som sa att eftersom han var så liten och hade fått feber så borde vi åka in till Östra och undersöka honom. Vi åkte dit och de tog massa prover och några timmar senare blev vi hemskickade. Ordinationen blev Nezeril, alvedon och skölja näsa och ögon med koksalt.

Tre dar senare på söndagseftermiddagen märkte jag att Victor började hosta litegrann. På måndagsmorgonen lät hostan blötare så efter ett tips från en gammal arbetskamrat ringde vi till Barn och Ungdomsmedicin på Borås Sjukhus. Där sa de att man måste alltid vara uppmärksam på hosta och feber när det gäller så små bebisar och det var bra om vi åkte in.

Vi lämnade Jesper hos farmor och farfar och åkte dit. De tog blodprover, tempen, urinprov och lyssnade på lungorna. Allt verkade bra och det lät fint i lungorna. De ville att vi skulle komma in igen på morgonen dagen efter för en extra kontroll då sänkan låg på 16, han fortf. hade feber, ögoninflammation och lite hosta.

Vi åkte hemåt och Victor sov som en sten. De ringde från Östra och sa att ögoninflammationen berodde på Haemofilus influenzaebakterie. Eftersom febern inte gått över så skrev doktorn ut penicilin som vi hämtade ut på kvällen. Sedan åkte till farmor och farfar för att äta middag. När vi kom dit satt jag en bra stund och tittade på Victor när han sov. Något kändes fel, men jag kunde inte sätta fingret på vad. När Anders ätit klart tog han Victor så jag kunde äta. Under tiden jag åt pratade vi om Victor och om han verkligen brukade andas sådär, med hela kroppen. Tillslut bestämde vi oss för att åka in, bättre en gång för mycket.  På vägen vaknade Victor och började gny, men svagt. Femton minuter senare när vi parkerade bilen var han tyst. När vi gick in till sjukhuset såg vi båda att han var blek. Vi gick snabbare genom korridorerna och när vi kom fram hade Victor bytt färg, han var helt gråvit i ansiktet och slapp.

Det kom fram en sköterska till oss. Hon tittade på Victor och sedan på de andra som kom. Jag fick bekräftat på blicken hon gav de andra att något var fel. Den första sköterskan sa nått i stil med ”ska vi?” till de andra som nickade och plötsligt sprang de iväg med honom in på ett rum. Där fick han genast syrgas, de kopplade på syre och pulsmätare och plockade fram adrenlin som de gav honom i en mask. Han var helt slapp i kroppen, men efter en stund började han gny. Syrenivån låg på bara 64% så det var verkligen tur att vi åkt in när vi gjorde, annars vet jag inte hur det hade gått.

Allt som hände timmarna därefter är ett stort virrvarv i huvudet. Jag grät, Anders grät och vi bara satt där och tittade på när de jobbade med lillen. De kallade ner en sköterska från Neonatal för att sätta en port på honom. Det var lättare sagt än gjort. Hon stack honom på 5 olika ställen innan hon på sjätte försöket tillslut lyckades sätta en port på huvudet. Nu kunde de ta blodprov på honom när de vill, utan att behöva sticka honom igen. De tejpade fast en grimma i näsan så han kunde få syrgas utan att någon behövde hålla i en tratt hela tiden.

Efter några timmar när läget var stabilt fick vi komma till avdelning Barn 1. Jättegullig personal som tog hand om oss tre. Från att ha inhalerat en gång i kvarten var nu Victor tillräckligt stabil för att glesa ut det till en gång i timmen. Han hade feber och ont när han hostade så han fick Alvedon. Även om det bara var en förälder som blev inskriven med barnet och hade rätt att få mat så fixade nattpersonalen mackor till oss båda och bäddade i ett annat rum så vi skulle få sova lite ostört, eftersom Victor skulle forts. behandlas varje timme hela natten. Jag ville inte gå därifrån och inte Anders heller, men eftersom jag var så himla förkyld och även tappat rösten så kom vi överrens om att jag skulle gå bort och sova några timmar. Det var inte det lättaste då många tankar for i huvudet. Samtidigt som detta med Victor hände så stormade det kring mig och några f.d. vänner på Facebook. Som att jag behövde nått mer att tänka på just då.

Anders sov i samma rum som Victor, tillsammans med någon ur personalen.Det var tre stycken som turades om att ha Victor och övervaka honom hela natten. En gång i timmen fick han adrenalin och de tog blodprov på honom för att kolla halten av koldioxid (som var något förhöjd). Nattpersonalen hade beställt en frukostbricka till ett annat rum där patienten var fastande, enbart för att Anders skulle få lite frukost. Riktigt gulligt av dom! På förmiddagen var det dax för ronden. Läkaren tittade till Victor och sa att de skulle prova glesa ut inhalationerna till varannan timme, om andningen funkade bra. Tester togs och vi fick veta att sänkan gått från 16 dagen innan till 27 på natten och vidare mot 37 på morgonen. (den ska hålla sig under 10, helst under 3) På tisdagskvällen hade det bromsas upp och sänkan visade då 39.

Onsdagen var ganska lik tisdagen. De minskade syrgasen sakta och läkaren ordinerade adrenalininhalation till var tredje timme. Victors andning var fortf ansträngd, det såg man genom att han fick ta hjälp av bla. magmuskler som bildade gropar under revbenen för att andas. men han började piggna till. De sa att testerna tack o lov visade att Victor inte fått RS virus utan nån ”släkting" och att viruset gått ner i luftrör och lungor. Detta bildade ett segt slem som täppte till och har man så små luftrör och lungor blir det mycket jobbigt att andas och syresätta sig.

På eftermiddagen syresatte Victor sig såpass bra att de bestämde för att stänga av syrgasen. Det gick jättebra och vi fick permiss en stund och gick ut på promenad. Gott att få komma ut lite i friska luften och solen! På kvällen fick de koppla på syrgasen igen då syrehalten sjönk till 88%.

Torsdagen gick och de glesade ut inhalationerna till var fjärde timme. På eftermiddagen kom farmor och farfar med Jesper. Han hade frågat efter oss och vi längtade som tusan efter honom. Vi gick till en lekplats och lekte och Victor sov gott hela utflykten.

På fredagsmorgonen var Victor så pass pigg och alla proven visade på att han mådde bra. Sänkan var nu nere på 6 och han hade börjat rossla en del. Detta var ett bra tecken då slemmet lossnade. Lite läbbigt när det bubblade upp i munnen och ut genom näsan på lillen. Det var lite svårt att få bort då slemmet var så segt! På eftermiddagen kollade läkaren till honom igen. Då hade det gått 12 timmar sedan sista inhalationen och läkaren frågade om vi ville åka hem! Hon sa att hon inte trodde det skulle bli några mer problem och var det något så kunde vi ringa eller komma in, när som helst.Vi packade ihop och fick äntligen åka hem!

Det var en läbbig pärs det som hände och jag är så tacksam över att det gick så pass bra och att han kvicknade till så fort. Jag vill tacka alla underbara vänner som tänkt på oss när vi legat inne. Min lille kille har verkligen visat att namnet vi gav han stämmer överrens med honom, Victor, min älskade tuffe Victor!

 På akutmottagningen, Victor fick andas syrgas i tratt.

 Trött liten kille med syrgasgrimma i näsan.

 Mössan var för att skydda porten de satt på huvudet.

 En sköterska ger Victor adrenalin i mask.

 Ute på promenad. Syresättning och puls kontrollerade vi på maskinen i korgen.

 Piggelin!

 Sista dagen på sjukhuset. Victor drömmer sött!