Ont ända in i hjärtat

Jag förstår inte riktigt hur det kan bli så satans fel med folk. Att det finns människor som tycker att jag är en person som är så fruktansvärd att jag inte förtjänar någon respekt.

Att vad jag än säger eller gör så tror man automatiskt att jag gör det av ren ilska, egoism eller elakhet.

Jag är absolut ingen elak eller hemsk person, det vet jag. Även om jag har börjat ifrågasätta detta nu. Hur kan så många personer samtidigt vända mig ryggen? Säga upp bekantskapen? Låtsas som att jag är luft?

Har jag pratat illa om dom? Har jag kallat dom för elaka saker?

För att förtjäna att bli likställd med luft så kan man ju nästan tro att jag slagit dom...

Andra personer har tydligen rättigheten att säga ditten och datten om mig. Jag ska bara snäll så och ta emot. Som en slagpåse. Detta har jag faktiskt gjort, ett tag. Men jag trivs inte med denna uppgiften och har sagt ifrån. Jag har verkligen försökt att säga ifrån på ett rakt och ärligt sätt, utan att för det sänka mig till en låg nivå.

Det är tydligen inte ok... Jag får inte säga ifrån. Eller så är jag helt enkelt så jävla blind att jag inte kan se att jag gjort nått så otroligt hemsk superfel.

Flera personer ur samma krets har tackat för sig. Eller nej, de har inte tackat för sig. De har bara raderat mig och våra 6 år ur sina liv.

Jag försöker alltid att vara rak. Gillar jag inte något så säger jag ifrån. Har funderat på om detta är problemet. Att jag inte är strömlinjeformad?

Hur mycket jag än försöker så skiter sig allt... Dessa personer har tillsammans visat de har rätt att använda mig som verbal slagpåse, att de har rätt att säga vad de tycker. Vissa av dom kanske inte förstått att de inte gett mig nått val att agera som jag gjort. "Vi frågade om det skulle gå bra". Va fan hade jag för val? Skulle jag sagt "neeej, jag vill inte, buhuu!"

Resten har jag sagt i rent självförsvar av mitt hjärta. Det gör så ont i mig att jag inte trott det är möjligt. Jag känner mig helt slut. Jag tänker på allt på nätterna, på dagarna. Jag önskar det kunde få ett slut...

Att ett gäng tjejer i vuxen ålder kan få en annan person att må så dåligt... Att de inte ens försökt att se saker ur min synvinkel. Att de inte någon gång frågat MIG hur jag mår.

När min yngste låg på sjukhuset visade sig allt så tydligt. Hade vi inte kommit in till sjukhuset hade han dött. Inte en endaste gång hörde en speciell vän av sig för att visa sin medkänsla. Inte en endaste gång hörde andra såkallade vänner av sig och skickade en omtanke i vår svåra stund. Istället fick jag lägga tid på att försvara något jag tidigare i ren frustration skrivit.

Hur tänker man då som såkallad vän, när man inte bryr sig om att min son är sjuk och att jag kanske inte mår så himla bra just då, utan bara maler på om att jag före allt hände skrivit att jag tröttnat på en person?

De har rätt att kalla mig feg, men jag får inte tycka att någon annan är feg?

Vem ger dom rätt att behandla mig som så? Jag har ALDRIG känt så här förrut. Jag känner mig så ledsen, sårad och förvånad över hur jag blivit behandlad.

Reagera inte, bara kasta bort mig som en vante... Jag är väl en så,hemsk, elak, horribel person... Som inte har några känslor. Trampa på mig bara... Jag är tydligen inte värd mer än hundskit...